SVCH Atomos Fart&Fläkt "Mulle"

Mulle och Eva debuterar på jaktprov!
Nu vet jag med säkerhet att det är sant: Det är inte lätt att starta på jaktprov för första gången! Till min stora lycka kan jag också säga att jag aldrig någonsin påstått det heller.

Bara att fylla i anmälan gjorde mig knäsvag. Sen följde en lång väntan på lottningsresultatet. Skulle vi komma med eller bli bortlottade?

Vi fick en plats som 11:e reserv… Inte stora chanser att komma med alltså. Jag tänkte att jag för min egen tränings skull i alla fall skulle ställa in mig på att få starta - ända fram tills provet oåterkalleligen var slut!

Mulles träning finjusterades och intensifierades, man vill ju komma dit med en väl förberedd hund! Svårare var det att själv sätta sig in i upplevelsen. Jag har kajkat runt och beskådat jaktprov under rätt många år, så jag vet hur de ser ut från en åskådares synvinkel. Men, hur skulle det kännas att själv stå där? Ingen aning!

Dagen var inne. Det var lika bra att löpa linan hela vägen ut, så vi gick upp i ottan för att vara med redan från början med anmälan, samling, genomgång och allt.

Fick reda på att det faktiskt kanske fanns en viss chans att vi skulle kunna få vara med! De skulle undersöka saken. Vartefter dagen gick blev beskeden allt mer positiva. Om det fanns tid så domaren hann med planet hem till Kalix så skulle jag få starta. Efter lunchen visade det sig att det var gott om tid på eftermiddagen så vi fick grönt ljus!

Så här långt hade jag varit lugn i själen men nu kom nerverna! Hjälp vad läskigt! Nu var goda råd dyra - nej faktiskt inte, bara några SMS bort. Anneli var förstås mottagaren. Jag bad om hennes bästa tips generellt och lite om Mulles förberedelser. Jag fick förstås den bästa uppbackning man kan önska sig!

Sedan tidigare kan jag en del om mental träning i tävlingssituationer och om stressupplevelser och nu hade jag även fått detaljerna för den här situationen. Bättre sent än aldrig, det var verkligen hög tid för mig att sätta igång med min egen träning. Det gick rätt bra tyckte jag själv!

Alla förberedelser flöt på och plötsligt stod jag där och skakade hand med domaren och domaraspiranten. Det var då jag upptäckte att all saliv försvunnit från munnen - tungan satt fast i gommen! Jag slet loss den och försökte göra mig förstådd. De gav mig en lugnande klapp på axeln och sa att jag kunde vara helt lugn.

Av vägen fram till snitseln jag blivit anvisad att ställa mig vid, minns jag inget. Måste ha haft tunnelséende med ett sugrörs omkrets. Jag kan inte komma ihåg att jag såg vare sig publiken eller den passiva hunden! Helt fokuserad på uppgiften upprepade jag hela tiden för mig själv mina egna uppmaningar och anvisningar. Det fanns EN kanal öppen utifrån och in till mitt medvetande, så jag kunde höra och förstå instruktionerna från domarna bakom mig.

Vi genomförde hela provet och eftersom vi var sista startande var det bara att genast bege sig till prisutdelningen efter den muntliga genomgången. Alla ropades upp och fick komma fram och hämta sin kritiklapp. ”Startnummer 39 - ett tredjepris!” Det tog några sekunder innan jag fattade att det var mig de menade. Vi hade fått pris på vårt första jaktprov!

Upplevelsen blev totalt sett positiv för oss båda. Nu är vi igång - min lilla Mulle och jag!